Ridrädsla – så bygger du tillbaka tryggheten

Del 3 av 3

Nu vet vi lite mer.

I del 1 tittade vi på varför kroppen kan reagera med rädsla.

I del 2 började vi fråga:

Vad är jag egentligen rädd för – och vad längtar jag efter?

Nu kommer nästa steg.

Vad ska jag faktiskt göra?

Börja med en plan

Jag tror mycket på att ha ett mål innan man går till stallet.

Inte ett avancerat träningsschema.

Men gå inte bara ut och tänk:

Vi får se hur det går idag.

Särskilt inte om du arbetar med rädsla.

Bestäm istället i grova drag:

Vad ska jag göra?

Var ska jag rida?

Hur länge?

Vad är dagens mål?

Vad gör jag om det blir för svårt?

Det skapar förutsägbarhet.

Och förutsägbarhet kan hjälpa oss att skapa trygghet.

Så gör jag själv

Om jag ska rida en häst jag inte känner så väl går jag inte ut för att bevisa hur duktig jag är.

Jag kanske bestämmer:

Idag ska jag lära känna hästen.

Jag skrittar.

Känner på styrningen.

Känner på bromsen.

Gör några enkla övergångar.

Känner hur hästen reagerar på mina hjälper.

Och sedan kanske jag är nöjd.

Nästa gång gör vi mer.

Hästar har förstås en fantastisk förmåga att ibland ha egna synpunkter på våra planer. 😉

Därför måste planen kunna förändras.

Men det är stor skillnad mellan att ändra en plan och att inte ha någon plan alls.

Gör målet mindre

Efter en ridolycka kan målet:

Jag ska kunna rida ut ensam igen

vara alldeles för stort som första steg.

Dela upp det.

Idag kanske målet är att göra några övningar från marken.

Nästa gång sitter jag upp.

Sedan skrittar jag fem minuter på ridbanan.

Sedan rider jag runt gården med en trygg person.

Senare rider jag samma sträcka själv.

Varje gång jag lyckas ger jag hjärnan en ny erfarenhet:

Jag gjorde det.

Jag kunde hantera det.

Det gick bra.

Det är så tillit byggs.

Inre och yttre trygghet

Jag brukar skilja mellan två saker.

Yttre trygghet

Det är det vi kan skapa omkring oss.

En inhägnad ridbana.

En kunnig person bredvid.

En trygg ridkamrat.

Någon som håller hästen vid uppsittning.

En välkänd ridväg.

GPS.

Att någon vet vart vi rider.

Rätt utrustning.

Bra förhållanden.

Det är inte fegt.

Det är klokt.

Inre trygghet

Sedan behöver vi träna människan.

Att känna när kroppen spänns.

Att kunna hitta tillbaka till andningen.

Att bli medveten om tankarna.

Att förstå när alarmsystemet har gått igång.

Att kunna återgå till ett lugnare tillstånd.

Och att börja lita på sin egen förmåga igen.

Träna lugnet innan du behöver det

Jag arbetar mycket med progressiv muskulär avslappning.

Och en viktig princip är:

Träna inte bara lugnet när du redan är rädd.

Träna hemma.

När du är trygg.

Lär kroppen skillnaden mellan spänning och avslappning.

Vi väntar ju inte tills hästen sticker innan vi börjar fundera på hur bromsen fungerar.

Vi tränar bromsen innan vi behöver den.

Samma sak gäller oss själva.

Använd också din målbild

Efter en olycka kan hjärnan bli väldigt duktig på att spela upp filmen om det som hände.

Eller filmen om det vi tror ska hända.

Vi kan också träna andra bilder.

Se dig själv gå till stallet.

Sadla.

Sitta upp.

Andas lugnt.

Känna hästens rörelser.

Se dig själv hantera en liten oväntad situation och fortsätta.

Och fråga:

Hur vill jag känna mig?

Lugn?

Trygg?

Närvarande?

Nyfiken?

Fri?

Glad?

Mental träning ersätter aldrig praktisk träning med hästen.

Men den kan förbereda oss för den.

Kunskap är inte samma sak som kompetens

Vi hästmänniskor är ibland väldigt kunniga.

Vi läser böcker.

Går kurser.

Tittar på filmer.

Och vi kan dessutom vara väldigt duktiga på att se exakt vad alla andra i stallet borde göra. 😉

Men att veta är inte samma sak som att kunna.

Kunskapen behöver praktiseras.

Sedan övas.

Sedan tränas.

Om och om igen.

Till slut behöver vi inte tänka på varje detalj.

Det har blivit kompetens.

Samma sak gäller tryggheten.

Målet är inte att aldrig vara rädd

Jag vill inte bli av med förmågan att känna rädsla.

Den behöver jag.

Men jag vill kunna upptäcka:

Nu blev jag rädd.

Och sedan kunna välja vad jag ska göra.

Det är något helt annat än att låta rädslan fatta alla beslut åt mig.

Så om du sitter på hästen och väntar på att olyckan ska hända igen:

Försök inte lösa allt under nästa ridpass.

Fråga istället:

Vad är jag rädd för?

Vad är hotat?

Vad längtar jag efter?

Vilket är mitt mål?

Vilket är det minsta kloka steget jag kan ta idag?

Sedan tar du det steget.

Och nästa.

Och nästa.

Tilliten kommer inte tillbaka därför att någon säger:

”Du behöver inte vara rädd.”

Tilliten byggs genom nya erfarenheter.

Erfarenheter som steg för steg lär både dig och ditt nervsystem:

Det hände då.

Jag är här nu.

Och det här kan jag hantera.

Det är kanske det mod egentligen handlar om.

Inte att aldrig känna rädsla.

Utan att förstå den, respektera den och ändå fortsätta röra sig mot det man längtar efter.

Du är bättre än du tror.

Haffi Gislason