Ridrädsla – varför blir jag rädd när jag egentligen vill rida?
Jag fick nyligen läsa en fråga från en ryttare som varit med om en otäck ridolycka.
Hon hade hittat en ny häst som egentligen hade allt hon sökte. Men efter olyckan hade tilliten fått sig en rejäl törn. Glädjen var borta och så fort hon satt upp spände hon sig och väntade på att samma sak skulle hända igen.
Hon frågade:
Hur kommer man över ridrädslan efter en olycka?
Jag tror att väldigt många ryttare känner igen sig.
Ridrädsla behöver inte heller börja med en stor olycka.
Man kan ha blivit avkastad. Hästen kan ha stuckit. Man kan ha tappat kontrollen några gånger. Man kanske har köpt en ny häst som är känsligare eller mer energisk än den gamla.
Ibland vet man inte ens riktigt när rädslan började.
Plötsligt finns den bara där.
Och det märkliga är att man fortfarande älskar hästar.
Man längtar fortfarande efter att rida.
Men kroppen säger något annat.
Rädsla är inte något fel
Rädsla är en del av människans överlevnadssystem.
Vi behöver den.
Om någonting verkligen är farligt vill jag att min hjärna och kropp ska reagera snabbt.
Efter en ridolycka kan hjärnan ha lärt sig:
Det här var farligt. Se till att det inte händer igen.
Nästa gång behöver därför ingenting egentligen ha hänt.
Du sitter upp.
Hästen höjer kanske huvudet.
Tar ett snabbare steg.
Tittar på något.
Och kroppen reagerar.
Axlarna åker upp.
Musklerna spänns.
Andningen förändras.
Händerna blir hårdare.
Tankarna börjar:
Vad tittar den på?
Varför gjorde den så?
Tänk om den sticker?
Tänk om det händer igen?
Och här händer något väldigt viktigt:
Du rider inte längre bara det som händer just nu. Du börjar rida det som du är rädd ska hända.
Det räcker inte alltid att tänka positivt
Det är därför rådet:
”Men slappna bara av.”
inte alltid fungerar särskilt bra.
Du kanske mycket väl vet med ditt förnuft att hästen står still.
Men kroppen är redan förberedd på fara.
Och när kroppen spänns förändras också ridningen.
Sitsen förändras.
Balansen förändras.
Handen kan bli hårdare.
Tajmingen förändras.
Hästen känner att människan på ryggen plötsligt kommunicerar annorlunda.
En känslig häst kan reagera på det.
Ryttaren känner hästens reaktion och tänker:
”Där! Jag visste att något skulle hända.”
Ryttaren blir ännu mer spänd.
Hästen kanske blir ännu mer vaksam.
Och så har vi fått en ond cirkel.
Men varför vill jag fortfarande rida?
Det här tycker jag är en av de mest intressanta delarna av ridrädsla.
För samtidigt som rädslan säger:
Undvik detta.
finns någonting annat inom oss som säger:
Jag vill tillbaka.
Jag vill känna friheten.
Jag vill rida genom skogen.
Jag vill känna tölten.
Jag vill känna samspelet med min häst.
Jag vill känna glädjen igen.
Det finns alltså både rädsla och längtan inom samma människa.
Därför brukar jag fråga:
Varför vill du rida?
Inte varför du borde rida.
Inte vad människorna i stallet tycker.
Varför vill du?
Vad är det ridningen ger dig som är så viktigt att du fortfarande längtar tillbaka trots att du är rädd?
Det svaret är viktigt.
Och så kommer skammen
Sedan händer något annat.
Vi börjar skämmas.
Jag borde klara detta.
Jag har ridit i tjugo år.
Jag vågade ju förut.
Vad ska de andra i stallet tänka?
Och ibland blir skammen nästan lika besvärlig som själva rädslan.
Jag tycker att vi behöver prata mycket öppnare om ridrädsla.
Den kan drabba både oerfarna och mycket erfarna ryttare.
Att känna rädsla säger väldigt lite om hur duktig ryttare du är.
Men om vi vill förändra situationen behöver vi göra något mer än att bara konstatera:
”Jag är ridrädd.”
För det säger egentligen väldigt lite.
Vi behöver ta reda på vad vi faktiskt är rädda för.
Är jag rädd för att ramla av?
För att hästen ska sticka?
För att förlora kontrollen?
För att göra mig illa igen?
Eller finns det någonting helt annat bakom?
Det är där arbetet börjar.
I nästa del:
Ridrädsla – vad är jag egentligen rädd för?
Då ska vi börja plocka isär rädslan och ställa en fråga som jag använder väldigt mycket:
Vad är hotat just nu?
Du är bättre än du tror.
Haffi Gislason
